MIN KAMP. Ilona Enqvist överlevde mirakulöst två koncentrationsläger under Andra värdskriget. Hon berättar:
– Trots att krematoriet var igång dygnet runt hann brännugnarna inte med. Stora högar av lik låg överallt. Lukten var förfärlig och askan snöade över hela koncentrationslägret i Bergen-Belsen.
Överlevande från fasornas värld:
”Jag är beviset för den som inte tror på vad som hänt”
Ilona Enqvist blev offer för fruktansvärda grymheter begångna under Andra världskriget. Hur kunde allt ske? Förföljelsen, arbetslägren, koncentrationslägren och morden på miljontals människor. Efter 40 år av förträngning höll Ilona Enqvist på att sprängas i bitar. Minnena välde fram. Idag för hon en outtröttlig kamp mot nazismen.
Mötet med Ilona Enqvist är en gripande upplevelse. Hennes ord fängslar, griper tag och dröjer sig kvar länge. Många som lyssnar till henne rörs till tårar. Inte heller hos Ilona är tårarna långt borta. Det är smärtsamt att berätta om de minnen hon bär inom sig. Men att berätta har blivit ett kall som skänker hennes liv mening.
– Jag är utvald att överleva. Utvald att gå ut och berätta om det fasansfulla som skedde. Men att berätta är aldrig lätt. Fast jag måste. Det som hände får aldrig glömmas, säger Ilona Enqvist allvarsamt.
Ilona Enqvist föddes i en judisk familj i Ungern 1932. Barndomen före judeförföljelsen var lycklig. Visserligen var föräldrarnas ord barnens lag, men den rika kärlek som fanns i hemmet vägde upp strängheten.
– Jag hade en gång i tiden ett barndomshem och en familj. Men kriget berövade mig allt. Jag var tio år när det började.
Upprättelse för nazistiskt brandtal
Det är under en gästföreläsning vid Växjö universitet som Ilona Enqvist berättar om sina minnen från kriget, och om den hårda kampen för överlevnad, såväl under kriget som åren efter. Under fyra timmar trollbinder hon studenterna i den fullsatta samlingssalen. Alla lyssnar andäktigt till den lilla kvinnans ord. Hon är mager och sjuklig, men har stark utstrålning. Hennes ord lämnar ingen oberörd, och timmarna rusar iväg.
Att ha blivit inbjuden som gästföreläsare till ett universitet, säger Ilona Enqvist, är en stor ära. Det gläder henne mycket att så många har kommit för att lyssna till henne. Samtidigt tycker Ilona Enqvist att föreläsningen är en upprättelse för det brandtal en nynazist höll vid Umeås universitet för några år sedan.
– Offren för nazismen, de överlevande från nazitiden har aldrig fått någon upprättelse för det brandtalet. Inte förrän nu, säger Ilona Enqvist.
Genom kvällens föreläsning har även hon fått berätta för den som velat lyssna. Ilona Enqvist har fört talan för nazismens offer. Och hon talar av egen erfarenhet. En plågsam erfarenhet av fruktansvärda händelser som bränt sig fast i hennes minne.
Föreläsningen ger många tankeställare om livet och om de grymheter som begicks den gången. Ändå vet vi att barbariet har fortsatt. Kriget i det forna Jugoslavien är bara ett exempel. Ilona Enqvists upplevelser har inte blivit den sista vittnesbörden om organiserade illdåd, terror, förföljelser och mord. Hemskheterna upprepas, trots att alla var överens när Andra världskriget var slut: det som hände fick aldrig hända igen.
Schindlers list blev nytt kapitel
Fram till 1994 levde Ilona Enqvist ett liv i skymundan. Sina minnen talade hon aldrig om. Men när filmen Schindlers list visades på biograferna kände Ilona Enqvist att hon hade en uppgift att fylla. Tusentals skolelever såg filmen och lika många frågor uppstod hos dem som såg den.
– Filmen skildrar mycket av det som hände, men delar av den överensstämmer inte med verkligheten. Människorna som befriades ur koncentrationslägren vandrade inte iväg bort på en stor grön äng, pigga, välmående och glada. Än mindre hade de några resväskor i händerna, berättar Ilona Enqvist.
Ilona bars ut på bår från ett av nazisternas mest beryktade koncentrationsläger, Bergen-Belsen. Hon vägde 16 kilo och skulle fylla 13 år. Hennes kropp var skinn och ben. Hur Ilona överlevde har ingen kunnat förklara. Hon hade tuberkulos, difteri och stafylokocker för att nämna något. Alla fångar i lägret var dödssjuka. Sjukdomarna härjade och de flesta var döda när befrielsen kom.
– De sista veckorna var mest ett tillstånd av medvetslöshet, en väntan på döden. Hade de dröjt några dagar till så hade jag inte stått här idag. Jag vet inte var jag fick min kraft ifrån, berättar Ilona Enqvist.
– Trots att krematoriet var igång dygnet runt hann brännugnarna inte med. Stora högar av lik låg överallt. Lukten var förfärlig och askan snöade över hela koncentrationslägret i Bergen-Belsen.
Skillnaden mellan film och verklighet, och de obesvarade frågorna hos dem som såg Schindlers list, blev sporren för Ilona Enqvist. Ett nytt och mycket viktigt kapitel började i hennes liv. Hon började gå ut i skolorna för att svara på alla frågor som fanns. Hennes besök blev med en gång mycket uppskattade och efterlängtade, och hon fick allt fler inbjudningar.
Budkavel att skicka vidare
I sju år har Ilona Enqvist nu berättat. För ett år sedan var hon tvungen att dra ned på tempot. Ilona Enqvist höll på att bli utbränd. Föreläsningarna var för många. Att berätta om kriget och åren därefter tär på krafterna, inte minst psykiskt. Men Ilonas insats är mycket uppskattad. Tusentals tackbrev visar detta. Det hon berättar får aldrig glömmas.
– Jag kommer med en budkavel om vad som hände den gången, och den överlämnar jag till er att sprida vidare. Det är ni som är framtiden, säger Ilona Enqvist.
– Det är ungdomarna jag möter ute i skolorna som ger mig ett människovärde. Det har jag aldrig känt tidigare, trots att livet är en dyrbar gåva som är oss given att förvalta.
Inga tomma fraser
Få kan föreställa sig den erfarenhet som döljer sig bakom orden. För Ilona Enqvist förmedlar inga tomma fraser. Orden är sprängfyllda av självupplevelser, ofta svåra och mycket smärtsamma sådana, upplevelser som berövat henne mycket av vad ett liv har att ge.
– Jag har aldrig levat. Jag vet inte vad det är att leva. Jag vet bara vad det innebär att kämpa för att överleva.
Men trots den hårda kampen för överlevnad, efter det att barndomen och ett människovärdigt liv stals ifrån henne, så hyser hon inget hat. Ilona Enqvist är en mycket känslig person. Det har gjort att hon har gråtit ut, vilket hon är mycket tacksam för.
– Gör du inte det blir du en hård människa. Sådana har jag träffat många genom åren, säger Ilona Enqvist.
Ilonas Enqvists stora ödmjukhet inför livet och varma empati för sina medmänniskor är inte att ta miste på, det lyser likt ett fyrtorn kring henne.
– Jag hatar inte och har aldrig hatat. Att vara medmänniska, att bry sig om andra, ger mycket mer tillfredsställelse.
Lyckan är för Ilona Enqvist att hjälpa andra. Lyckan är också när ett litet barn spontant springer fram och lägger armarna kring hennes hals.
– För barn kan du inte lura. Och att räcka ut en hjälpande hand till en medmänniska gör mig lycklig. Att hjälp andra har hjälpt mig att överleva.
Dödsmarschen
På sin tolvårsdag den 11 december 1944 började den mest fasansfulla månaden i Ilona Enqvists liv, dödsmarschen från Budapest till den österrikiska gränsen.
– Det som skedde var totalt utan barmhärtighet. Oerhörda grymheter utfördes av människor som en gång varit bra människor men som förvandlats till odjur, berättar Ilona Enqvist.
Under befallningar fick alla fångar i statsfängelset ställa upp sig på led på gatan utanför. Bland de fängslade fanns Ilona med sin familj efter att de förts från det judiska gettot i Debrecen, som var deras hemstad, där de berövats hem och ägodelar.
– När vi kom ut var gatan full av folk. Vi fick ställa in oss i ledet och runt oss hade vi pilkorsare, ungerska nazister. Sedan började den marsch som skulle bli känd under namnet dödsmarschen. Alla andra som deporterades till lägren fördes bort i godsvagnar, men inte vi, järnvägen var sönderbombad. Vi fick i stället marschera. I och med marschen utsattes vi för en mycket värre såväl fysiks som psykisk terror.
Tre, fyra mil om dagen avverkades, berättar Ilona Enqvist. På nätterna sov man i lador och övergivna biografer där det gick att fösa in så mycket folk som möjligt. I ur och skur marscherade de. Om det var kallt och solsken gick det lättare att gå på snön, men var det tö blev det genast svårare, inte minst för barnen.
– Några led framför oss gick ett gammalt par. De gick i armkrok med sammanflätade fingrar. Den gamle mannen med sina milda ögon talade alltid med de vuxna om att inte ge upp, om att ha tillförsikt. Oss barn samlade han omkring sig på kvällarna, han berättade sagor för oss. Han gjorde allt för att få oss att skratta och glömma hunger och köld. Vi älskade denne man.
– Så en dag under marschen råkade hans fru snubbla och drog med honom i fallet. En av pilkorsarna gick då fram och sköt dem i huvudet. De fick aldrig en chans att resa sig. Deras hjärnsubstans stänkte upp på oss som gick närmast. Chocken och fasan över denna oerhörda grymhet har förföljt mig hela livet. Det var de första morden jag kom att bevittna. Men jag fick se tusentals och åter tusentals mord innan befrielsen kom. Då var miljontals människor brutalt mördade.
Förd till Sverige
Efter befrielsen fördes Ilona Enqvist till Sverige. Första anhalt var Malmö Allmänna Sjukhus dit hon kom den 26 juli 1945. I fem veckor satt Ilona Enqvist i karantän tillsammans med sina olyckskamrater. Totalt överlevde två hundra barn Bergen-Belsen. De flesta fördes till Sverige med den sista transporten som kom att kallas De föräldralösa barnens transport.
– Jag kom inte till Sverige av fri vilja. Jag hade ingen aning om vart de tog mig, och jag orkade inte bry mig, berättar Ilona Enqvist.
I Sverige fick de fysiskt och psykiskt utarmade barnen mat och medicinsk vård. Men någon psykologisk hjälp gavs inte.
– Man hade ingen kunskap om att ta hand om sargade själar. Under dagarna gick det bra. Men på nätterna gick vi barn igenom ett helvete. De vuxna skrämde oss, trots att de var vänliga och snälla. Men de talade ett främmande språk, och vi var så rädda att vänligheten skulle förbytas i elakhet och grymhet. Minsta lilla höjning av rösten orsakade hysteri.
En ny kamp för överlevnad
När Ilona Enqvist hade fyllt 15 år ansågs hon tillräckligt gammal för att klara sig själv. Utan att kunna ett ord svenska sattes hon på ett tåg till Uppsala. I handen höll hon en biljett och en adress till ett inackoderingsrum hos en familj. Nu började en ny kamp för överlevnad, kampen att klara sig själv på egen hand, utan minsta hjälp från någon och utan att kunna tala med någon av människorna runt omkring. Gesterna blev Ilona Enqvist räddning tills hon helt på egen hand lärt sig svenska, och hon än en gång klarat en svår passage i livet tack vare sin enorma viljestyrka.
– Idag är jag en ganska komplicerad person. Jag är sammansatt av många olika människor och av många olika intryck. För att lära mig hur en människa fungerar började jag iaktta vuxna och deras beteende. Jag tog till mig lite här och där. Därför vet jag inte vem jag egentligen är. Men någonstans inom mig finns förhoppningsvis en liten del av den Ilona jag var ämnad att bli. Idag är jag i stället beviset för den som inte tror på vad som hänt.
© Svenska Retoriksällskapet
Född: december 1932.
Religion: född judinna.
Familj: idag två döttrar och barnbarn.
Min Kamp: En film om Ilona Enqvists arbete mot nazismen (FD0680). Längd: 30 minuter. Filmen producerades av Katarina Johansson i samarbete med Filmik 1998. Den vann andra pris i dokumentärfilmsklassen vid Nonstopfestivalen i Växjö 1999.
Överväldigad av: att 382 000 människor såg dokumentären om henne i Sveriges television kanal 1, den 25 januari 2001.
Författare till: Fasornas värld, en skrift om Ilona Enqvists liv under Andra världskriget.
Skriv ut webbsida
Internationella fredsdagen
Känner du till att den 21 september är internationella fredsdagen? Dagen är instiftad av FN på initiativ av Jeremy Gilley, en helt vanlig engelsman som vill ha fred på jorden. Läs om organisationen Peace one day och deras betydelsefulla arbete mot krig i världen.
Läs mer: Människor och retorik kan förändra världen »
